Inför att jag åkte till Malmö för någon vecka sedan för att göra en Pecha Kucha om Creative Commons i skolan, ställde jag mig just frågan: Vilken roll spelar Creative Commons i skolan? Och gör Creative Commons någon skillnad?

Det jag ser genom mitt arbete på .SE, med Internet i skolan och Webbstjärnan är att det finns många möjligheter som ett medvetet arbete med Creative Commons licensierat material. Genom att använda CC-licensierade bilder, filmer, musik etc kan barn utveckla sin kreativitet och få möjlighet att skapa med andras material som utgångspunkt. I vissa exempel så syns lekfullheten så tydligt, som t.ex i denna bearbetning gjord av en grupp elever på Nacka Gymnasium.

Läraren (Per Falk) vars elever gjorde den berättade om arbetsglädjen, skratten och lusten kring att få bearbeta och skapa utifrån (i det här fallet min bild). Det är för mig ett lysande exempel på hur kunskaper kring Creative Commons berikar skolarbetet.

I Webbstjärnan ser vi många andra exempel och här på vår blogg har flera lärare och elever berättat om sitt arbete med Creative Commons, och Creative Commons betydelse för skolarbetet. Allt ett tecken på att kunskaper och användandet av Creative Commons skapar möjligheter för den som använder CC att dela sina kunskaper och sin kreativitet. Men även att Creative Commons gör att vi kan uppnå visionen.

Our vision is nothing less than realizing the full potential of the Internet — universal access to research and education, full participation in culture.

Nu är det dags igen!

För två år sedan släppte jag min första långfilm ”Nasty Old People” med CC-licens på förstasidan av The Pirate Bay. Nu är jag igång med en crowdfundig-kampanj för nästa långfilm ”Granny’s Dancing on The Table” som kommer släppas fritt på nätet med CC-licens samtidigt som den går upp på biograf.

Jag vill förändra filmdistributionen genom att visa att makten över berättelserna ligger hos folket och enskilda individer! Genom att lyssna, dela, skapa tillsammans, remixa, återskapa – kan vi tillsammans förändra världen. Helt enkelt därför att berättelser skapar och förändrar världen. Det är därför Creative Commons är så fantastiskt!

Med 50 000 USD kan jag sätta igång inspelningen i höst, och visa andra finansiärer och distributörer att fri kultur is the shit!

The Grannyfest – The Manifest:

1. DREAM TOGETHER!
We do believe that stories can change the world.

2.CREATE TOGETHER!
We do believe that the world should be seen from different perspectives.

3.FUND TOGETHER!
We do believe that everyone can contribute with something. Money, ideas, energy, sharing, support, beers……

4. SHARE TOGETHER!
We do believe that freedom of speech and stories should be carried by people, not by big companies.

5.TALK TOGETHER!
We do believe that shared information is a way to create a more equal world.

6.LISTEN TOGETHER!
We do believe that by listening to each others stories we will expand our world.

7. DANCE TOGETHER
And preferably on the table.

Med kärlek!

Hanna Sköld

Förutom diverse uppdateringar finns numera Public Domain Mark (PDM) och CC0 på svenska. PDM är ett sätt att märka verk som är fria från upphovsrätt och används främst för verk vars skyddstid har gått ut. CC0 är ett verktyg för att avsäga sig sin upphovsrätt. Det är dock egentligen inte är möjligt enligt svensk lag att avsäga sig sin upphovsrätt men verktyget används för att avsäga sig sin rätt så långt det är möjligt enligt tillämplig lag.

Vi är tacksamma för kommentarer på översättningarna. Maila info@creativecommons.se om du hittar några fel, eller varför inte gå med i översättningsteamet.

• Chiaki Hayashi (Creative Commons Japan, deltar via videolänk, på engelska)
• Lennart Guldbrandsson (Wikimedia, Sverige)
• Maarten Zeinstra (Europeana/Knowledgeland, på engelska)
• Johanna Berg (Digisam)

Anmälan:Deltagande på seminariet är kostnadsfritt, men antalet platser är
begränsat. Anmäl dig här OBS senast den 4 juni så vi vet hur många som kommer!

Har du frågor är du välkommen att vända dig till mig (Kristina Alexanderson) eller Jonas Öberg på Creative Commons, eller Johanna Berg på Digisam.

Att dela eller inte dela, det är frågan

Om jag har lagt timmar, timmar av arbetstid och fritid på att skapa något, skall jag bara ge bort det? Gratis? Skicka ut det i världen som den tredje av bröderna i sagorna, utan att ha kontroll över vem som använder det, eller till vad? Tänk om en annan lärare hittar mitt arbete, kopierar det och tar åt sig äran?

Jag har arbetat en period i IT-branschen, innan jag blev lärare. Där skriver de flesta inte i en ordbehandlare, utan i en text-editor, de vanligaste är emacs eller vi, och båda är gratis, fria för alla att använda. Webservern som visar upp sidorna du läser heter troligtvis Apache, och den är också gratis (och du surfar kanske med Firefox, ett annat gratisprogram). Folk har bokstavligen lagt ned tusentals timmar, på helger, kvällar och nätter för att se till att alla som vill kan installera och använda deras program. Gratis.

För ett antal år sedan kom det ut en film, ”Pay it Forward”. Tanken i filmen var att om alla i världen gjorde tre tjänster till andra, och som gentjänst bad mottagaren att göra samma sak, istället för att återgälda den på traditionellt vis, då skulle världen bli en bättre plats. Tanken är givetvis äldre än så, den första gången man hör talas om den är i en pjäs av Meander för över 2300 år sedan. Benjamin Franklin lånade år 1784 ut en summa pengar till en Benjamin Webb, på villkor att han inte skulle betala tillbaka skulden till Franklin, utan till någon annan man i behov av pengar, och be denne att i sin tur betala tillbaka på samma vis. Och många andra har efter dem följt samma princip.

Som lärare — jag är gymnasielärare — skriver och skapar man mer än många tror: övningar, kompendier, sammanfattningar och handledningar. Vi som har varit med i några år har skapat en hel del, vi har skrivit saker som vi faktiskt tycker duger, i alla fall för stunden. De första åren som lärare är jobbigast, då har man inget färdigt från förr, utan måste planera allt, skapa allt på nytt. Det är här Creative Commons kommer in i bilden.

Allt jag skriver, allt jag skapar, det skapar jag under en Creative Commons-licens. För för mig är det ett sätt att återbetala den lärare som gav mig en kopia av sin planering, från när han senast undervisade Naturkunskap A, vilket säkert räddade den nyutbildade och oerfarna läraren som jag då var från att flertal misstag. Och alla de andra lärarna som har skapat bra övningar och släppt dem fria, släppt ut dem till att användas och modifieras av andra lärare. Att i min tur dela med mig av det jag skapar, det är mitt sätt att säga tack.

Så mitt svar på rubrikens fråga ger sig självt: givetvis delar jag med mig.

Bild: Sharing is Caring =True av Kristina Alexanderson CC (by, nc, sa)

Om mitt val av Creative Commons?

De allra flesta musiker, konstnärer och författare kan inte leva på att sälja frukterna av sin kreativitet. Så är det. Men alla vill bli sedda, hörda, lästa och upplevda. Alla vill nå en publik. Man vill beröra. Kanske få en reaktion. Men man vill inte nödvändigtvis sälja.

För mig som okänd författare finns det en möjlighet här. Jag vill sprida det jag gjort på enklast möjliga sätt, minska barriären för mottagandet så mycket det bara går. Det gör jag genom att dels erbjuda mitt material gratis, dels genom att ge mottagaren möjligheten att sprida det vidare. För att öka möjligheten till att beröra erbjuder jag dessutom möjligheten för mottagaren att ändra i materialet innan det sprids vidare. Om min drivkraft inte är att jaga varje krona i försäljning är det här smartare. Creative Commons är helt enkelt ett smartare val än Copyright som man väljer av hävd. Och om min drivkraft vore att jaga varje krona i försäljning så skulle Creative Commons ändå vara smartare ur mitt perspektiv, eftersom det här sättet bygger upp en krets av intresserade, en krets som är grunden till att jag kan ta betalt för annat än kärnmaterialet. Ge bort boken, sälj t-shirten, om ni förstår. Det är nämligen inte lätt att tränga igenom bruset för att kunna börja sälja sitt kärnmaterial.

Låt mig ge ett exempel. Jag har skrivit en bok, med musik.  Om det inte vore för Creative Commons skulle den ligga som en klockren bästsäljare bland gemen i min byrålåda. Ni vet – det vore kul att skriva men det är så ohyggligt svårt att bli publicerad och den där byrålådan … tja, vem orkar lägga ner kärlek och omtanke på en historia som bara blir liggande? Men historier vill bli berättade.

Jag kan inte förklara det på annat sätt. En bra berättelse i mitt huvud kräver sin rätt att bli offentliggjord. Vid varje sådan insikt har jag tänkt något i stil med “Tack för kaffet, hur skall det gå till har du tänkt dig?” Berättelsens svar har alltid varit att “Det, käre vän, är ditt problem. Jag bara finns. Du har bara att skriva ner mig.” Men då skall man förbi en redaktör som letar efter tillräcklig bred litteratur, som säljer tillräckligt mycket. Men om berättelsen är bra då, tillräckligt bra för att förtjäna att möta en publik? Tack vare Internet och web 2.0 finns nu möjligheten. Jag låter alltså min berättelse skriva sig och slänger ut den på någon site någonstans, twittrar om den och håller tummarna. Kanske får jag reaktioner, kanske får jag synpunkter och kanske får jag en läsekrets.

Urvalet av vad du skall få läsa sköts då inte av en redaktör som letar efter det som många tycker om, utan av mottagaren själv som råkar snubbla över sidan och som letar efter något till sig själv. Vårt samlade, tillgängliga kreativa skapande kan bara bli mer varierat av det. Om berättelsen är så bra som jag tror så sprider den sig.

Vänta lite nu. Berättelsen sprider sig? Hur skall jag kunna hålla koll på mitt material om den sprider sig utanför min umgängeskrets? Gissningsvis hjälper det inte att göra som skivindustrin och begränsa eller stämma sina kunder. Mäklaren mellan upphovsman och mottagare ju tappar större delen av sin funktion. En Creative Commons-licens gör att jag som upphovsman har exakt den nivå av kontroll jag vill ha, och att den samtidigt ger dig som mottagare stor frihet att hantera materialet på ett sätt som du går igång på. Jag råkar nämligen tro att allt du gör med mitt material är bra för både dig och mig. Så allt jag och mina kompisar skriver, fotograferar, komponerar, spelar, sjunger och målar lägger vi på www.piratpensionat.se, tillgängligt för nedladdning, spridning, redigering och faktiskt nästan vad du vill. All konst har en eller flera lånade beståndsdelar. Varför inte skriva om slutet på min minimusikal “Nära till Salt” och sätta upp den själv i ungarnas skola – jag kommer och kollar!

Gillar du inte våra ackordföljder? Tycker du att dina rim hade varit bättre? Men så ändra dem då.

Vill du översätta Båtsman Bränning till Persiska? Hjälp till med det då.

Vill du sjunga in en ny text på Konrad Krabba (jag är stans polis) som hyllning till syrran på födelsedagen och lägga ut på youtube? Gör det.

Vill du sätta upp Nära till Salt som musikal på skolan? Gör det.

Vill du göra om alla våra dokument till fria format? Gör det.

Vi har nu de tekniska möjligheterna att tokenkelt sprida vårt material från byrålådan. De 99,9% av alla konstnärer och artister som inte lever på sin konst blir därmed vår egen lyckas smed. Tack vare Creative Commons kan många ta del av mitt material, jag behöver inte riskera att materialet är ute på drift, och du behöver inte riskera att jag stämmer dig bara för att du fick en cool idé vad du kunde göra med det. Någonstans i mötet mellan stor spridning och god kontroll finns nyckeln till en god upplevelse för många. Jag vill inte att du skall läsa min bok för att många andra gör det, jag vill att du kall läsa den för att du tycker om den. Och jag vill att det är du som avgör vad du skall få läsa, inte marknaden.

Power to the People.

Bilden (CC by-nc-sa) av Pernilla Bergling visar David på masten, ur Båtsman Brännings Piratpensionat.

Dan har skrivit om sitt val av Creative Commons som licenssystem för att dela sina texter tidigare. Du kan läsa om det i inlägget Vad ska du få läsa lille vän?

Till filmen finns en illustration som du kan ladda ner här hos oss. Den är gjord av Jesper Wallerborg och är tillgänglig under Creative Commons (by). Det innebär att du fritt kan bearbeta och sprida. Du kan ladda ner bilden hos oss, som pdf.

Med hjälp av illustrationen har till exempel jag skapat en enkel presentation för yngre barn tillsammans med Anki Demred, en lärare i Ystad, som arbetar med bloggen I vår kikare.

Kristina Alexanderson

Foto: Opensourceway (CC-by-sa)

Först en brasklapp. Jag är inte jurist så det kan finnas brister i mina resonemang, kommentera gärna i sådant fall, jag vill lära mig mer! När jag nämner “data” syftar jag på all textinformation som kan finnas i en databas, metadata såväl som beskrivande texter och kommentarer. Inlägget handlar om data (i rå textform) och inte verk som t ex foton, ljud, scannade böcker mm.

Creative Commons tillhandahåller två olika märkningar för material i Public Domain. Jag har skrivit om detta tidigare och som du kanske märker frångår jag mitt tidigare resonemang på några punkter. Grundprincipen är att Public Domain Mark används för material som redan finns i Public Domain, t ex för att upphovsrättsskyddet har slutat gälla (t ex för att skaparen har varit död i mer än 70 år). CC0 (Creative Commons Zero) används för material som helt eller delvis har ett skydd men där ägaren av upphovsrätten vill avsäga sig denna för att underlätta spridning, samskapande och innovation. Creative Commons gör en bra jämförelse på sin sajt. CC0 används redan idag av många institutioner, däribland svenska Kungliga biblioteket och Europeana.

Genom att använda CC0 säkerställer man för användaren att datan är helt fri att använda helt utan restriktioner.

Generellt är inte metadata skyddad av upphovsrätten eller närliggande rättigheter då det i regel består av fakta eller annan information som inte har verkshöjd i sig själva. Däremot kan databasen i sig vara skyddad enligt 5 kap 49§ i upphovsrättslagen (en databas kan vara skyddad på grund av att den innehåller en sammanställning av ett stort antal uppgifter eller på grund av att den är resultatet av en större investering). CC0 fungerar som ett verktyg för att avsäga sig även dessa rättigheter. I flera länder, där ibland Sverige, går det inte att avsäga sig den ideella rätten till ett verk vilket även gäller för databaser. CC0 fungerar då som en licens där man avsäger sig de rättigheter som finns. Samtidigt ger man användaren rätt att använda datan utan restriktioner och tydliggör att upphovsrättsinnehavaren inte kommer att vidta några åtgärder för att hävda de rättigheter som finns kvar. CC0 tar alltså höjd för att upphovsrätten ser olika ut i olika länder.

Ofta, särskilt när det gäller minnesinstitutionernas data, innehåller databaser både metadata (data om data) och texter som skulle kunna skyddas av upphovsrätt. Inte sällan hamnar man i en gråzon då det kan handla om beskrivningar eller kommentarer. Är ambitionen att datan ska vara så fri som möjligt kan man använda CC0, vilket tydliggör vad som gäller, den som vill använda datan behöver inte ta ställning till om datan är skyddad, public domain eller i en gråzon.

En följdfråga blir varför en institution skulle vilja avsäga sig alla rättigheter till data de förvaltar? Till att början med handlar det om data som idag, helt eller delvis, inte skyddas av upphovsrätten. Genom att använda CC0 övervinns oklarheterna kring vad som är skyddat och vad som inte är det samt vad som gäller i olika länder. Att t ex sätta CC-by på innehållet skulle istället skapa osäkerhet kring vad som egentligen är fritt och vad som är skyddat vilket kan medföra problem i andra sammanhang. Dessutom, när man gör sammanställningar, aggregerar data i flera led är det inte alltid rimligt att behöva skriva ut alla upphovsmän. I framtiden kan det handla om tusentals databaser som hanteras samtidigt vilket belyser problemet ytterligare. Att informationen används i så stor utsträckning som möjligt är överordnat rätten till delar av datan eller att institutionen namnges. Det finns alltså inga legala krav att namnge källan, däremot kan det finnas praxis, god sed, rekommendationer mm som gör att man bör ära den som äras bör ändå. Om inte annat för att ge sammaställningen trovärdighet.

• Läs mer om CC0 hos Creative Commons
• Läs även detta inlägg på Canadensys blogg. Canadensys tillgängliggör data från kanadensiska universitets biologiska samlingar.

Johan Carlström Därför ska du dela din data under CC0 CC (by, sa)

Efter att ha kontaktat Elisabeth så bad jag att vi skulle få publicera hennes vardagsskildring av ett arbete med CC i en klass med  även här hos oss. Så detta är en återpublicering av Elisabeths inlägg Brottas med CC

”Varför måste vi? Alla andra gör det ju!”, klagade en elev och tittade på mig med uppgivna ögon.

Det handlade om upphovsrätt. Om möjligheten att ha tillgång till alla världens bilder och ha en fröken som säger att de inte får använda alla. Att ha hittat den där perfekta bilden (en fotboll på gräs) och inte kunna använda den som bloggbakgrund. Det är trögt. Riktigt trögt för en 11-åring.

”Åh, varför?”

Mina förklaringar verkade bara glida av.

”Alla andra använder ju bilder man inte får! Nu kommer vi aldrig att kunna få någon bakgrund…”

”Alla andra” betyder inte riktigt alla andra. Och ”aldrig” kanske betyder inte nu, på den här lektionen…  Ni vet, 11-åringar har en tendens att generalisera. De ser världen ur ett litet annat perspektiv. De ifrågasätter. De ifrågasätter tills de möter ett stopp. Och då börjar de kreativa tankarna…

Jag kände mig lite beklämd över den här uppgivenheten. Hur ska vi få eleverna att förstå det här med upphovsrätt när de möter upphovsrättsbrott varje dag? Hur ska vi få dem att vilja göra rätt? Visst är det sant att många använder upphovsrättsskyddat material på nätet till synes utan att reflektera över det.

Medvetenheten om Creative Commons är inte så stor ännu. Inte ens mina lärarkandidater som läste IKT kände till vad det var… Jag kan förstå att det känns trögt för våra elever och att de upplever oss som värsta bronsklossarna och glädjedödarna. Någonstans måste dock medvetenheten startas…

Motståndet väckte en kreativitet hos min elev. En vecka senare hittade eleven denna lösning: Hon hämtade en Creative Commonsbild från Flickr med en licens som visar att man får ändra på bilden. Hon klippte ut fotbollen med lite gräs runt och skapade denna bild. Hon och hennes bloggkompisar var helnöjda. Visst blev det fint!

Våra elevers elevbloggar, inklusive denna ”Sportisen”, kommer snart att finnas länkade från vår skolblogg V5:or.

Elisabeths inlägg visar på hur svårt arbetet med Creative Commons kan vara men samtidigt hur ett motstånd kan väcka kreativitet och skaparlust.

Hur arbetar du med Creative Commons? Vi vill veta, få fler skildringar om du vill berätta skicka ett mejl och berätta för oss hur du arbetar med Creative Commons?

Jag fotograferar en del, det gör att i mitt närverk finns en rad fotografer som jag beundrar och följer. En av dessa är Sigfrid Lundberg som är en passionerad fotograf, som ständigt uppdaterar sitt flöde med nya bilder och nya infallsvinklar på vår vardag. Sigfrid har dessutom valt att dela sina bilder under en Creative Commons licens och därför frågade jag honom om jag fick intervjua honom för vår blogg. Till min stora lycka sa han ja…

Berätta lite kort om dig själv, vem är du?

Jag är forskare och utvecklare, och det har jag varit hela mitt yrkesverksamma liv så här långt. Ursprungligen är jag biolog; docent i teoretisk ekologi vid Lunds universitet. 1994 började jag intressera mig för Internet och nätburen information. 1995 blev jag docent och därefter drog jag konsekvensen av mitt nya intresse och bytte karriär och blev mjukvaruutvecklare vid NetLab, som var utvecklingsavdelningen vid Lunds universitetsbibliotek. Nu är mina specialiteter sökmaskiner, metadataprocessering och textmarkering. Och så är jag XML-expert och vanlig Javaprogrammerare.

Berätta lite om ditt fotografi. Vad fotograferar du och varför?

Jag har fotograferat sedan tidiga tonåren. Vilket börjar bli länge sedan. Jag köpte min första systemkamera 1969. En då fem år gammal Nikon F. Den tillverkades på hösten 1964 och jag använde den senast för ett halvår sedan.

 R0011747.JPG av Sigfrid Lundberg CC (by,sa)

Jag fotograferar främst ”Street photography”, som jag inte vet hur man översätter, makro och landskap. Mitt stora ämne är det förstnämnda vilket nog också är det svåraste. I street photography är motivet är alltid detsamma; medmänniskor i offentliga miljöer som helst inte skall posera utan uppträda naturligt. Problemet är att de som tittar på bilderna mycket väl vet vad de ser. Det finns sådana medmänniskor överallt och alla vet hur de ser ut.

Du och jag har bilder på släkt och vänner, och kanske du har sådana på väggen också. Det är ett långt steg att hänga en bild på väggen av en vilt främmande människa. En street photographer skall lösa uppgiften att ta sådana bilder i offentliga miljöer. Fotona måste innehålla något intressant om man skall gitta se på dem.

Tänk på Mona Lisa eller Marilyn Monroe som Leonardo och Andy Warhol porträtterade dem. Visst kan man tänka sig dem på väggen hemma. Fastän ingen av oss har någon av dem till Mamma. Arnold Newman har sagt

We don’t take pictures with our cameras. We take them with our hearts and we take them with our minds, and the camera is nothing more than a tool.

Detta något som gör en bild värd att se är ett stycke av den själ som tog bilden. Susan Sontag skriver i Om Photography att alla foton är självporträtt.

 P6138165_bw.tif av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)

En lång rad fotografer har påverkat mig. Även många fotografer som är helt anonyma för mig. Vi omges ju av ett moras av bilder. Om jag skall nämna ett enda namn så är det Henri Cartier-Bresson. För mig handlar fotografi mycket om att hitta en geometri. När en geometri framstår i sökaren då har man nått ”the decisive moment”. Eftersom motivet rör sig krävs en del för att det ska bli riktigt bra. För det mesta blir det skit.

 ”[... ] if the shutter was released at the decisive moment, you have instinctively fixed a geometric pattern without which the photograph would been both formless and lifeless”. (Hentri Cartier-Bresson, The Decisive Moment, in The mind’s eye. Writings on photography and photographers. Aperture, New York 2004)

Bilden komponeras i det ögonblick den tas, och den skall inte beskäras eller rätas upp. Håller inte bilden måttet utan efterbehandling, så skall den raderas. Jag är inte helt renlärig, men med få undantag publicerar jag mina bilder direkt. I många fall har jag laddat upp råfilen direkt till Flickr.

Creative Commons, hur kom du i kontakt med Creative Commons?

Jag har känt till CC sedan begynnelsen 2001. Jag arbetar med digitalisering på bibliotek och detta har diskuterats i samband med Open Access i allmänhet. Biblioteken lever i en mycket särskild relation till IPR-sektorn. Vår främsta uppgift är att för det allmännas goda samla, organisera, bevara och tillgängliggöra information.

Du använder konsekvent Creative Commons, vilken/vilka licenser, och varför?

Helt konsekvent är jag inte. Jag har tror tror jag fortfarande programvara liggande ute under GPL. Det är väl OK. Jag har några få bilder som är copyright med ”all rights reserved” eftersom de är under försäljning via Getty. De är fem till antalet och kommer nog inte att öka. Jag har inte tjänat en krona på dem. De flesta av mina bilder är omöjliga att sälja utan model release agreement. De saknar journalistiskt värde och MOMA förväntas inte höra av sig.

P7118544.ORF av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)

Creative Commons är mitt sätt att göra mitt tidsfördriv lite nyttigt.  Min licens är Attribution Share Alike, vilket gör det möjligt för andra att använda mitt material till allt möjligt annat under villkor att de som gör så delar med sig på samma sätt.

Varför tycker du att fler ska använda licenserna? Varför delar du under Creative Commons?

Jag tycker att det är bra att det finns användbart material som är tillgängligt även för svagare grupper. Jag kommer fortsätta att dela som tidigare.

Alla som lever på tjänster snarare än produkter, bör överväga CC eller liknande licenser (t ex GPL). Det är inte självklart att alla kan gå den vägen. Man skall inte förvänta sig att äldre musiker som räknar med att pengar från STIM ska dryga ut pensionen ska anamma dessa idéer. För dem epresenterar nothäften och inspelningar värden som på ålderns höst inte kan ersättas inkomster från turnéer, konserter och pedagogik. Se Tim Brays Information wants to be free.

Ett av bibliotekens stora problem är att vi dignar under kostnaderna för licensierade digitala medier, och hoppas att open access skulle lätta på trycket.  Problemet har dock en annan sida: Vem är villig att betala oss för att samla, organisera, bevara och tillgängliggöra sådant som finns  fritt på nätet?  Jag har skrivit en hel artikel om Open Access och bibliotek: http://sigfrid-lundberg.se/2004/biblioteket/

Hur man än ser på utvecklingen råder det inget tvivel om att fri tillgänglighet eroderar värdet av kreativa människors verk. Det är ingen slump att vi ser en boom i produktionen och försäljningen av LP-skivor. Fysikalitet ger värde, och värde ställer andra krav på bevaring.

Som du märker kan jag inte undvika att betrakta CC både från mitt perspektiv som wannabe bildkonstnär och representant för ett Nationalbibliotek där jag arbetar med teknisk infrastruktur för förmedling och bevarande av digitala objekt.

Bilder i galleriet:

P6138165_bw.tif av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)
PA280464.tif av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)
R0011747.JPG av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)
R0011196.JPG av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)
P7118544.ORF av Sigfrid Lundberg CC (by, sa)