Det finns ingen anledning att inte gå CC

Vi på Creative Commons har öppnat upp för att ta emot gästinlägg om dina tankar, erfarenheter av att använda Creative Commons, som får första gästbloggare är Dr PO, en logistikforskare, som bloggar på Third opinon. Det här är en utökad version av P.O Arnäs inlägg Nu är jag också CC .

Jag har följt Kristina Alexandersons inlägg om Creative Commons med stort intresse och jag har sedan jag började blogga för snart ett år sedan konsekvent använt CC-licensierade bilder. Men jag har inte reflekterat över vad mina egna texter skulle kunna användas till.  Att någon skulle vilja referera/citera mig. Inte förrän nu.

För en tid sedan blev ett av mina inlägg översatt till ett annat språk utan att jag hade blivit tillfrågad. Min första reaktion var förvåning, lite smickrad, men mest förbryllad. Jag skrev ett inlägg ofrivilligt publicerad på ryska där jag berättade om vad som hade hänt. I kommentarerna till inlägget fick jag kontakt med översättaren och alla frågetecken rätades så småningom ut. Hans översättning var inte illa ment och saknade kommersiellt syfte.

Under resans gång hade jag många samtal på Twitter om hur man borde agera när man ställs inför liknande situationer. Jag fick många råd. Allt från att växla upp till full konflikt till att rycka på axlarna och gå vidare. Det fanns många uppfattningar men få svar.

Jag kommer från forskningsvärlden där plagiat är en career-breaker och där citat- och referenshantering är en del av hantverket. Om ett eller flera vetenskapliga verk bidrar till att skapa ett annat vetenskapligt verk (vilket är så det går till) gäller det att referera och att referera snyggt. Man tar helt enkelt inte formuleringar och bilder från någon annan utan att ange källa. Sunt förnuft och vanligt hyfs.

Eftersom jag själv använder en hel del bilder som är CC-licensierade funderade jag på om jag – som bloggar privat för mitt eget höga nöjes skull – skulle ha något att förlora på att licensiera min blogg under CC. Den berömda kärnan i pudeln var naturligtvis frågan om huruvida det är OK att själv använda CC-material och samtidigt hävda rättigheter. Jag bestämde mig för det som alla forskare inom ekonomi och företagande gör vid en dylik situation. Jag ritade ett fyrfältsdiagram.

CC-matris av P.O Arnäs CC (by)

Att inte använda andras CC-material och att samtidigt inte ”dela” [heller släppa något] är på sitt sätt OK. Men väldigt tråkigt. Hela nätkulturen bygger ju på att information delas, stöps om, kombineras och transformeras till något nytt.

Att använda andras CC-material men själv hålla på sitt är hyckleri. Det är tillåtet med inte särskilt snyggt. Inget för mig.

Att bara bjuda utan att själv dra nytta av andras material är också underligt, fast åt ”rätt” håll. Det blir en envägskommunikation som inte ger givaren särskilt mycket (annat än glädjen att få glädja).

Att ge och ta material på samma villkor är annorlunda. Den som blir citerad/refererad får cred och blir (förhoppningsvis) smickrad och nöjd av publiceringen. Kreatörens namn får spridning. Dessutom är det ju så att ju mer cred man ger andra, desto mer cred får man själv. En generell CC-kultur leder till en positiv uppåtspiral. Bra karma, helt enkelt.

Valet är för mig självklart. Jag vill fortsätta använda de grymma CC-bilderna som jag hittat online. Jag ville också att någon skulle kunna översätta ett av mina inlägg utan att jag skulle ropa ”plagiat”. Ju mer jag öppnar upp – desto fler kan tänkas vilja använda mina alster. Och det är av godo. Jag bloggar privat men gränserna mellan det digitala livet, det privata livet och yrkeslivet håller på att suddas ut. Jag är ju samma person oavsett om jag skriver ett blogginlägg, sitter på ett jobbmöte eller åker till IKEA med familjen. En god karma inom ett område påverkar även de andra. Det tror jag i alla fall…

Jag beslutade mig för att licensiera min blogg som CC BY-SA. (det betyder att jag ska ha cred och att eventuella omarbetningar skall ha samma licens som originalet).

NC (non-commercial) är svårt att avgöra eftersom var och varannan blogg har annonser idag. SA (Share Alike), däremot, såg jag som en ”vanligt hyfs”-klausul.

Som jag ser det finns det som privatbloggare ingen anledning att INTE CC-licensiera sig. Du kan på sikt öka din läsarskara och du får cred av alla som använder dina alster.

Du vill ju inte vara den som tar men aldrig bjuder igen, eller hur?

4 reaktion på “Det finns ingen anledning att inte gå CC

  1. Pingback: Gästbloggat på Creative Commons Sverige | Third Opinion

  2. Bra, och en kul matris. Men jag håller emot lite på SA-kravet. Morot är bra, och att uppmuntra andra att går CC är strålande. Men att kräva SA utesluter igen en del användande, och det tycker jag är olyckligt. Många publicister har, än så länge, system som inte enkelt låter dem ange olika licensformer för individuella publiceringar. Det innebär tex att de flesta gammelmediawebbar inte kommer att kunna använda SA-material.

    Det betyder inte bara att ditt verk blir mindre spritt, det betyder också att färre exponeras för CC och kan inspireras att själv testa.

    • Tål att tänka på…

      Å andra sidan ser jag SA som (som jag skriver ovan) vanligt hyfs. Och det är ju också möjligt för mig att faktiskt tillåta ompublicering i gammelmedia om jag blir tillfrågad först. Ska komplettera infon om CC på min blogg om att detta är möjligt.

      Att faktiskt behålla SA kan på sitt sätt också vara ett missionerande. Mot den brist i befintliga publikationssystem som du beskriver. Antingen få de be om lov varje gång de vill använda SA-material eller så får de införa licensiering per artikel.

      • Du vet att jag vill hålla med dig, men pragmatikern i mig kommer i vägen ;)

        Jag håller med dig om hyfs-biten, men ser den som mer implicit och mindre tvingande. Kanske stirrar jag mig för blind på att 1. hålla det så enkelt som möjligt för att 2. få upp större volymer med cc-material.

        Poängen är, hur som helst, att modellen är flexibel och att du kan välja ditt sätt. Pekade inte finger, hoppas det framgick.

Kommentarer inaktiverade.